Kritikerna vill inte se hur jävla illa det är ställt med den svenska filmen
Den svenska filmbranschen befinner sig i kris. Internationellt relevanta filmer produceras sällan. Kritikerkåren, i stället för att rikta ljuset mot problemet, skyddar sin position i ekosystemet.
Detta är en opinionstext. Åsikterna som framförs är skribentens egna och speglar inte SVTdebatts redaktionella ståndpunkt.
Jag är trött på att vara artig om det.
Den svenska filmbranschen mår inte bra. Det ser vi i produktionsvolymen, i den internationella genomslagskraften, i vad som faktiskt syns och hörs utanför våra egna gränser. Det ser vi i hur svårt det är att finansiera ambitiösa projekt, i hur många begåvade regissörer som lämnar landet för att arbeta utomlands.
Och det ser vi i vad kritikerkåren inte skriver om.
Kritikens inbyggda beroendeförhållande
Filmkritik i Sverige bedrivs i ett nätverksbaserat ekosystem. Kritikerna sitter på kulturredaktioner, deltar i festivaler, är bekanta med producenterna, känner regissörerna, intervjuar skådespelarna.
Det skapar beroendeförhållanden som underminerar kritikens oberoende funktion. En kritiker som systematiskt ger hårda omdömen om svenska produktioner riskerar att förlora tillgång till intervjuer, pressvisningar och den sociala valuta som ekosystemet bygger på.
Resultatet: en kritikerkår som tenderar att förmildra sina omdömen om inhemsk film, att leta det positiva, att kontextualisera svagheterna bort med referenser till begränsad budget och ambitionen bakom projektet.
Det är inte journalism. Det är branschkommunikation.
Vad bra filmkritik faktiskt gör
Filmkritikens uppgift är inte att stödja den inhemska branschen. Det är att hjälpa publiken förstå vad de ser. Att sätta film i estetisk och intellektuell kontext. Att vara ärlig om vad som fungerar och vad som inte fungerar.
En kritikerkår som systematiskt är snäll mot svag inhemsk film stjäl faktiskt från publiken — de ger en missvisande bild. Och de gör branschen en björntjänst: utan ärlig kritik försvinner incitamentet för förbättring.
Ingmar Bergman fick hård kritik. Han var bättre för det.
Vad som är fel med svensk film
Låt mig vara specifik om vad jag ser som problemen.
För det första: en finansieringsstruktur som skapar trygghet men inte excellens. Filminstitutet och regional fondstöd gör det möjligt att producera filmer som aldrig hade klarat sig på kommersiella villkor. Det är bra i teorin — konst kräver stöd. Men systemet skapar också filmer som är designade för att klara beviljandekriterierna, inte för att vara utomordentliga.
För det andra: en berättelsetradition som har fastnat. Den skandinaviska mörka realismen är etablerad och respekterad — men den har blivit ett genre-formulär som replikeras utan att utmanas.
För det tredje: ett underskott av risktagning. De bästa filmerna görs av människor som är villiga att misslyckas storslaget. Den svenska filmens ekosystem premiera rar sällan storslaget misslyckande.
Vad jag vill se
Jag vill se en filmkritik som tar svenska filmer på samma allvar som den tar utländska. Som dömer dem efter samma standard. Som inte excuserar brister med hänvisning till budget eller intention.
Och jag vill se en filmbransch som inte är rädd för den kritiken. Som välkomnar den. Som förstår att ärlig feedback — även när den är smärtsam — är förutsättningen för att bli bättre.
Det är jävla illa ställt. Vi kan prata om det eller vi kan göra något åt det.
Jag föredrar det senare.
Om skribenten
Magnus Krepper
Skådespelare och regissör
Magnus Krepper är en av Sveriges mest erkända skådespelare och har på senare år även arbetat som regissör. Han har medverkat i ett flertal prisbelönade svenska filmer och serier och är känd för sin vilja att tala klarspråk om filmbranschens utmaningar.