Målet med Sveriges militära insats måste vara att störta Kaddafi

FN-resolutionen är tydlig: skydda civila. Upprätthåll en flygförbudszon över Libyen. Förhindra Kaddafis styrkor från att massakrera upprorsmakare.

Men låt oss vara ärliga: det räcker inte.

Om målet verkligen är att skydda libyska civila långsiktigt, då måste målet vara att avsätta Muammar Kaddafi. Allt annat är kosmetik.

Halva åtgärder räddar inte liv

En flygförbudszon är bra. Den förhindrar Kaddafis flyg från att bomba rebellstäder. Det är viktigt.

Men vad händer när striderna fortsätter på marken? När Kaddafis markstyrkor — som är välutrustade och lojala — attackerar städer med tunga vapen? Då hjälper inte flygförbudet.

Om vi verkligen menar allvar med att “skydda civila”, då måste vi inse att det kräver mer än luftoperationer. Det kräver att vi aktivt arbetar för att avsätta den regim som hotar dem.

Kaddafi kommer inte förhandla

Vissa föreslår “diplomatiska lösningar” och “förhandlingar”. Men med vem ska vi förhandla?

Kaddafi har härjat i Libyen i 42 år. Han har visat gång på gång att han inte respekterar mänskliga rättigheter, inte följer internationella överenskommelser, och inte tvekar att använda våld mot sin egen befolkning.

En diktator som kallar sina egna medborgare för “råttor” och “kackerlackor” — kommer inte plötsligt bli förhandlingsbar därför att vi satt upp en flygförbudszon.

Han måste bort. Det är den enda vägen framåt.

Sveriges roll

Sverige har bidragit med JAS-plan till insatsen. Det är bra. Det visar internationell solidaritet och ansvar.

Men regeringen måste vara tydligare med vad syftet är. Det räcker inte att säga “vi följer FN-mandatet”. Mandatet är ett verktyg — inte ett mål.

Målet måste vara en framtid för Libyen utan Kaddafi. En framtid där libyska medborgare kan leva i frihet, demokrati och säkerhet.

Allt annat är fegt.

Jämförelsen med Balkan

Jag har sett detta förut. På Balkan på 1990-talet var vi också försiktiga. Vi ville “inte eskalera”. Vi ville “bevara neutralitet”. Vi ville “följa mandatet”.

Resultatet? Srebrenica. Tusentals döda. En skam för hela världssamfundet.

Vi lärde oss då — fast sent — att halva åtgärder inte fungerar när man står inför etnisk rensning och brott mot mänskligheten. Man måste gå in med full kraft, eller inte alls.

Samma läxa gäller nu.

Risken med otydlighet

Om vi inte är tydliga med målet riskerar vi att fastna i en långdragen konflikt utan slut. Flygförbudszoner som pågår i åratal. Humanitära katastrofer som fortsätter. Och Kaddafi som sitter kvar vid makten, allt mer bitter och hämndlysten.

Det är inte ett framgångsscenario.

Om vi går in måste vi gå in för att vinna — och vinst i det här fallet betyder en Libya utan Kaddafi.

Det libyska folkets vilja

Låt oss inte glömma vad det här egentligen handlar om. Det handlar om ett folk som rest sig mot en diktator. Som kämpat för frihet. Som bett om internationellt stöd.

Vi kan inte svara på den bönen med halvmesyrer. Vi kan inte säga “vi hjälper er lite, men inte för mycket”.

Antingen står vi med det libyska folket — fullt ut — eller så gör vi det inte.

Vad som krävs nu

För att denna insats ska lyckas krävs tre saker:

För det första: politisk tydlighet. Nato och FN måste säga högt att målet är ett Libyen utan Kaddafi.

För det andra: militärt stöd till rebellerna. Inte bara flygunderstöd, utan vapen, träning och logistik.

För det tredje: en plan för efteråt. Vi kan inte bara avsätta Kaddafi och sedan lämna landet åt sitt öde. Det krävs stöd för att bygga demokratiska institutioner.

Sveriges moraliska skyldighet

Sverige har en lång tradition av att stå upp för mänskliga rättigheter internationellt. Vi har fördömt diktaturer. Vi har tagit emot flyktingar. Vi har skickat fredsbevarande styrkor.

Nu är det dags att göra det igen — men den här gången med full klarhet om vad som krävs.

Målet måste vara att störta Kaddafi. Inget mindre duger.

Om regeringen inte vågar säga det högt, då bör de fundera på om de verkligen menar allvar med sina humanitära ambitioner.