Vi måste jaga fuskarna för att skydda de funktionshindrade
Fusk i assistanssystemet är inte ett marginellt problem. Det urholkar resurserna och förtroendet för ett system som de mest sköra i samhället är beroende av.
Detta är en opinionstext. Åsikterna som framförs är skribentens egna och speglar inte SVTdebatts redaktionella ståndpunkt.
Jag håller med om mycket av det Vilhelm Ekensteen skriver. Personlig assistans är en av de viktigaste reformerna i modern svensk välfärdspolitik. Det är en grundbult för funktionshindrades rätt till ett självständigt liv. Det ska vi värna om.
Men det är just därför vi måste ta fusket på allvar.
Fusket är ett verkligt problem
Fusk i systemet för personlig assistans är inte ett marginellt fenomen. Inspektionen för socialförsäkringen har i upprepade granskningar konstaterat att det förekommer systematiska försök att tillskansa sig ersättning för assistans som inte ges.
Det handlar inte om enstaka misstag. Det handlar i en del fall om organiserad brottslighet som ser assistanssystemet som en affärsmöjlighet — bolag som fakturerar för timmar som inte utförts, som anställer assistenter utan insyn, som i värsta fall utnyttjar de funktionshindrade de påstår sig hjälpa.
Det är en skymf mot de med verkliga behov. Och det urholkar systemets resurser.
Förtroendefrågans betydelse
Det finns också en förtroendefråga. Systemet för personlig assistans kostar samhället betydande summor och finansieras av skattebetalarna. Det förtroende som behövs för att bibehålla politisk majoritet för systemet kräver att medborgarna kan lita på att pengarna används rätt.
Om fusket inte bekämpas, och om kostnadsöverdriven upplevs som orelaterad till verkliga behov, riskerar vi den politiska uppslutningen bakom systemet. Det vore en katastrof för de som är beroende av sin assistans.
Skillnaden mellan fusk och sjukdomsutveckling
Jag instämmer i att det finns risk för sammanblandning. Kostnadsökningar beror inte bara på fusk — de beror också på att fler beviljats assistans, på demografiska förändringar och på sjukdomsutveckling som kräver mer stöd.
Det är viktigt att göra den distinktionen. Kontrollinsatserna ska riktas mot faktiska misstankar om fusk, inte mot alla som söker assistans. Behovsbedömningar ska göras med respekt för den enskildes integritet och med korrekt kompetens.
Vad vi faktiskt gör
Regeringens åtgärder handlar om att stärka tillsynen av assistansbolag, inte om att misstänkliggöra assistansberättigade. Det handlar om att säkerställa att de bolag som utför assistans lever upp till sina åtaganden och att de pengar som betalas ut faktiskt används till assistans.
Det är rimligt. Det är nödvändigt. Det är en förutsättning för att systemet ska kunna finansieras långsiktigt.
En gemensam sak
I grunden vill vi samma sak. Jag, Vilhelm Ekensteen och de flesta i denna debatt vill att personlig assistans ska finnas och fungera för de som behöver den.
Det kräver att vi tar fusket på allvar. Det kräver att tillsynen stärks. Och det kräver att vi är tydliga med att kontrollinsatserna riktas mot brottsligheten — inte mot de funktionshindrade som kämpar för sin rätt till ett självständigt liv.
Det är en balans som är svår att hålla. Men den måste hållas.
Om skribenten
Maria Larsson
Äldre- och folkhälsominister (KD)
Maria Larsson är kristdemokratisk politiker och tjänstgjorde som äldre- och folkhälsominister i Alliansregeringen 2006–2014. Hon har under sin politiska karriär arbetat med frågor om omsorg, äldrevård och socialpolitik.