Kommunal maktmissbruk och rättssäkerhet — tillsynssystemets kroniska underprestanda

Det är ett av den svenska rättsstatens mest underdebatterade problem: den kommunala förvaltningens systematiska rättssäkerhetsbrister och det tillsynssystem som inte har tillräckliga instrument för att åtgärda dem.

Sverige har 290 kommuner med vitt skilda förutsättningar, traditioner och kompetens. En del kommuner har professionella förvaltningar med starkt rättsstatligt tänkande. Andra har inte det. Och skillnaden drabbar de medborgare som är beroende av kommunala beslut — om bygglov, socialtjänst, skola, omsorg — på ett sätt som aldrig fullt ut kommit till allmänhetens kännedom.

Vad kommunal rättssäkerhet innebär

Kommunal rättssäkerhet handlar om medborgares rätt till förutsägbarhet, likabehandling och möjlighet att överklaga kommunala beslut. Det är inte abstrakt — det är konkret i varje enskilt fall där en medborgare nekas ett bygglov av oklara skäl, får en biståndsbedömning som verkar godtycklig eller upplever att kommunen tillämpar sina egna regler olika för olika sökande.

Kommunallagen och förvaltningslagen sätter ramar. Men ramarna är inte tillräckliga om kommunerna saknar kapacitet att tillämpa dem, om tillsynsmyndigheterna saknar resurser att granska efterlevnaden och om rättsmedlen — möjligheten att faktiskt korrigera felaktiga beslut — är tröga och svårhanterliga för enskilda medborgare.

Tillsynssystemets konstruktiva svaghet

Sverige har en rad tillsynsmyndigheter med ansvar för kommunal verksamhet: IVO för socialtjänst och hälso- och sjukvård, Skolinspektionen för skolan, länsstyrelserna för kommunal planering. Systemet ser ut att vara täckande.

Men tillsynsmyndigheternas faktiska maktmedel är begränsade. Länsstyrelsen kan göra anmärkningar och förelägga kommuner att rätta till brister — men förelägganden kan överklagas och processen är tidskrävande. IVO kan i allvarliga fall besluta om åtgärder — men resursmässigt är myndigheten systematiskt underfinansierad i förhållande till sitt tillsynsansvar.

Det viktigaste rättsmedlet för den enskilde medborgaren är överklagande till förvaltningsdomstol. Det fungerar i en del fall. Men förvaltningsdomstolarna prövar lagligheten i beslut, inte lämpligheten. Och processen kräver tid, kunskap och uthållighet som många av de medborgare som drabbas av kommunala felaktigheter — ofta i utsatta situationer — saknar.

Kommunstorlekens paradox

Den kommunala rättssäkerheten är påtagligt ojämlik beroende på kommunstorlek. Stora kommuner har ofta professionella juridiska förvaltningar med förmåga att tillämpa komplexa regelverk korrekt. Små kommuner — och Sverige har många kommuner med färre än 10 000 invånare — saknar ofta den juridiska kompetensen internt.

Det innebär att medborgares rättssäkerhet i hög grad är beroende av vilken kommun de råkar bo i. En planeringsprocess som en välbemannad storstad hanterar korrekt kan på en liten ort hanteras med allvarliga brister — utan att tillsynssystemet ser det eller har kapacitet att ingripa.

Vad som behöver förändras

En kommunal rättssäkerhetsreform kräver inte dramatiska konstitutionella förändringar. Den kräver tre mer begränsade men substantiella åtgärder.

Tillsynsmyndigheterna behöver resurser som faktiskt möjliggör systematisk tillsyn — inte bara reaktiv hantering av enskilda anmälningar. Proaktiv granskning, inte reaktiv brandkårsutryckning.

Rättsmedlen för enskilda behöver förenklas. Möjligheten att faktiskt genomdriva en rättighet utan att behöva genomgå en flerårig domstolsprocess är en förutsättning för att rättssäkerhet ska vara reell och inte bara formell.

Och kommunerna behöver ta rättssäkerhetsfrågorna på allvar som en strategisk fråga — inte som ett compliance-problem utan som en demokratisk grundfråga om hur den lokala statsmakten utövar sin makt mot medborgarna.

En medborgare som möter kommunal förvaltning befinner sig i en beroendeposition. Det är den positionen som rättssäkerhetsregleringen är till för att balansera. När den balansen brister är det demokratin som brister — inte bara ett administrativt system.