Mordplanen mot mig firas av Helle Klein och Kurdo Baksi
När mordplaner mot mig avslöjas möts det med tystnad — eller värre, med subtil tillfredsställelse — från delar av det svenska kulturetablissemanget. Det är oacceptabelt.
Detta är en opinionstext. Åsikterna som framförs är skribentens egna och speglar inte SVTdebatts redaktionella ståndpunkt.
Det är en märklig känsla att läsa om konkreta planer på att mörda dig — och sedan se att delar av kultureliten reagerar med vad som närmast kan beskrivas som tillfredsställelse.
Den senaste mordplanen mot mig avslöjades för några veckor sedan. Sju män greps. Planen var detaljerad. Det var inte symbolik. Det var seriöst.
Och reaktionerna från vissa håll? Tystnad. Eller värre: subtila antydningar om att jag “fått vad jag bad om”.
Helle Kleins tystnad
Helle Klein, tidigare kulturchef på Aftonbladet, har sedan Muhammedteckningarna konsekvent vägrat försvara min rätt till konstnärlig frihet.
Det skulle vara okej om det handlade om oenighet i konstens gränser. Men det handlar inte om konst längre — det handlar om mord.
När konkreta mordplaner avslöjas mot en konstnär i Sverige, då förväntar man sig att kulturetablissemanget — oavsett vad de tycker om konsten — fördömer våldet.
Men från Klein? Inget. Inte ett ord.
Tystnaden är talande. Den säger: “Vi kanske inte firar det öppet, men vi beklagar det inte heller.”
Kurdo Baksis dubbelspel
Kurdo Baksi framställer sig som försvarare av yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Men när det gäller mig har han varit anmärkningsvärt tyst — eller direkt kritisk.
I intervjuer har han antytt att jag “provocerar i onödan” och att jag “borde förstå konsekvenserna”. Det är offerkänkande. Det är att göra mig ansvarig för våld som andra planerar mot mig.
Om någon planerar att mörda en journalist för dennes artiklar, skulle Baksi då säga att journalisten “provocerade i onödan”? Knappast.
Men när det gäller mig blir logiken annorlunda. För mina kritiker är inte muslimer — de är islamister. Och islamister får man tydligen inte provocera.
Kulturetablissemangets feghet
Det här handlar om något större än Klein och Baksi. Det handlar om ett mönster i det svenska kulturlivet.
När Salman Rushdie fick sin fatwa på 80-talet stod världens författare upp för honom. När jyllandspostens tecknare hotades försvarades de av många — om än inte alla.
Men när det gäller mig blir det tyst. Få konstnärer vågar uttala stöd. Få kulturchefer skriver ledare. Få skribenter försvarar principen.
Varför? För att de är rädda. Rädda för att själva bli hotade. Rädda för att bli kallade islamofober. Rädda för att stå upp för något kontroversiellt.
Det är feghet. Ren och skär feghet.
Offerkänkandets logik
Det mest förskräckliga med hela situationen är logiken: “Om du provocerar, måste du förvänta dig våld.”
Den logiken legitimerar terrorism. Den säger att våldsamma aktörer har veto över vad som får sägas, tecknas och skapas.
Om vi accepterar den logiken — att man “får skylla sig själv” om man provocerar — då har vi kapitulerat inför terrorismen.
Då har vi sagt att konstens frihet gäller bara så länge ingen hotar med våld. Och det är inte frihet.
Jämförelsen med andra
Tänk om samma logik tillämpades på andra konstnärer.
Om en feminist skapar konst som provocerar kristna fundamentalister, och sedan hotas — säger vi då att hon “fått vad hon bad om”? Nej.
Om en gayaktivist skapar konst som provocerar homofober, och sedan misshandlas — skyller vi då på aktivisten? Nej.
Men när det gäller islamism blir logiken annorlunda. Då blir det kontroversiellt att ens försvara principen.
Vad som står på spel
Det här handlar inte om mig personligen. Det handlar om en princip: i en demokrati får ingen använda våld för att tysta åsikter.
Om vi inte försvarar den principen — om vi tillåter att konstnärer tystas genom hot och våld — då förlorar vi något grundläggande.
Vi förlorar rätten att kritisera makt. Vi förlorar rätten att utmana auktoriteter. Vi förlorar konstens frihet.
Ett krav på tydlighet
Jag kräver inte att Helle Klein och Kurdo Baksi ska gilla min konst. De får tycka vad de vill om Muhammedteckningarna.
Men jag kräver att de tydligt fördömer mordförsök mot konstnärer. Utan reservationer. Utan “men”.
Inte “mordförsök är fel men han provocerade”. Bara: “mordförsök är fel”.
Om de inte kan säga det — om de inte kan försvara en konstnärs rätt att leva utan hot om mord — då har de förverkat rätten att kalla sig försvarare av yttrandefrihet.
Rädslan måste brytas
Jag förstår att folk är rädda. Jag lever under polisbeskydd. Jag vet vad det innebär att utmana islamister.
Men rädslan får inte vinna. Om vi alla tystnar av rädsla, då har terroristerna vunnit.
Kultureliten måste våga stå upp. Våga säga: “Vi kanske inte gillar konsten, men vi försvarar rätten att skapa den.”
Något annat är kapitulation.
Och kapitulation är inte ett alternativ.
Om skribenten
Lars Vilks
Konstnär
Lars Vilks är konstnär och skulptör, mest känd för sina kontroversiella Muhammedteckningar 2007. Han har sedan dess levt under polisbeskydd efter upprepade mordförsök och hot.