Mediedrev och rättssäkerhet — när medievåldet ersätter rättsprocessen

Det finns en princip i rättsstaten som är så grundläggande att den borde vara självklar: ingen ska dömas utan rättegång. Oskuldspresumtionen — att en person är oskyldig tills motsatsen bevisats i laga ordning — är en av rättsstatens hörnstenar.

I det offentliga medielandskapet gäller en annan logik. Där döms personer dagligen — av rubriker, kommentatorsfält och den diffusa men mäktiga instans som kallas “allmänhetens mening”. Den domen kräver varken rättegång, bevisning eller överklagansmöjlighet.

Det är ett demokratiskt problem. Inte för att mediernas granskning är illegitim — den är nödvändig — utan för att gränsen mellan granskning och fördömande ofta är otydlig och sällan debatteras.

Juholt som fall och fenomen

Håkan Juholts tid som Socialdemokraternas partiledare 2011–2012 är ett av de mer dramatiska fallen av politisk undergång i modern svensk historia. Han greps av ett mediedrev kring en bostadsfråga — om han hade rätt att använda partiets lägenhet på det sätt han gjort — och avgick under massivt medialt tryck.

Den rättsliga bedömningen? Åklagarundersökningen lades ned. Inget brott begånget.

Det är en märklig sekvens. En människa avgick från landets näst viktigaste politiska ämbete — partiledare för det största oppositionspartiet — som en direkt konsekvens av ett mediedrev om ett agerande som sedan konstaterades vara lagligt.

Det ger anledning att fråga sig vad mediernas granskning egentligen uppnådde och vilka konsekvenserna är för demokratin när mediemakten kan fälla politiska ledare utan att det straffrättsliga systemet finner brott.

Granskning och fördömande — en viktig distinktion

Det finns en legitim och nödvändig roll för journalister att granska maktens utövning. Det är en av de viktigaste demokratiska funktionerna journalistiken fyller. Utan oberoende granskning finns ingen kontroll av maktens missbruk.

Men granskning är inte detsamma som fördömande. Att berätta att en politiker gjort något som väcker frågor är journalistik. Att behandla personen som skyldig till brott innan brott konstaterats är en kränkning av oskuldspresumtionen — även om det sker i en redaktionell kolumn snarare än i en domstol.

Distinktionen är viktig av flera skäl. Den som offentligt fördöms för ett brott de inte begått lider verkliga skador — karriärmässiga, personliga, hälsomässiga. Den skadan är inte reversibel av att en pressrelease från åklagaren med nedlagd förundersökning publiceras på sidan tolv.

Vad medieetiken kräver

Medieetik är inte censur. Det är en professionell standard för hur makten att forma offentlig opinion används ansvarsfullt.

En rimlig medieetisk standard vid granskning av potentiella oegentligheter skulle innefatta: tydlig åtskillnad mellan vad som är bekräftat och vad som är misstänkt; konsekvent tillämpning av principen att den granskade ges rimlig möjlighet att bemöta anklagelser innan publicering; och en vilja att ge lika utrymme åt friande information som åt de inledande uppgifterna.

Det är inte alltid vad som sker. Och den obalansen har reella konsekvenser.

Vad vi borde lära oss

Juholts fall borde vara ett underlag för självgranskning i mediebranschen — inte för att granskning av politiker är fel, utan för att det finns principer för hur granskning utövas på ett sätt som respekterar grundläggande rättsstatliga värden.

Medierna är inte domstolar. De har inte bevisbörda, inte rätt till domslut och inte ansvar för de straff som verkställs. Men de har makt att genomföra straff — i form av karriärförstöring, social utfrysning och permanent skadad reputation — utan de processuella skyddsmekanismer som domstolarna är ålagda att tillämpa.

Det är en maktutövning som kräver etiska normer. Och en diskussion om de normerna är inte ett angrepp på pressfriheten — det är ett uttryck för journalistikens långsiktiga trovärdighet.