Regeringen för lat för att leta rätt statistik

Det är ett enkelt trick. Och det fungerar för att de flesta inte orkar gräva.

Ungdomsarbetslösheten i Sverige är enligt de officiella siffrorna X procent. Den ser lägre ut än i många jämförbara europeiska länder. Den ser hanterbar ut. Den motiverar inte panik.

Men de officiella siffrorna mäter inte vad de flesta tror att de mäter.

Vad siffrorna faktiskt säger

ILO-definitionen av ungdomsarbetslöshet, som den används i internationell statistik, räknar som arbetslös den som aktivt söker arbete. Det låter rimligt. Men det utesluter en grupp som är lika stor som den inkluderade: de som slutat söka jobb, de som är “uppgivna”, de som befinner sig i heltidssysslolöshet men inte registrerat sig som arbetssökande.

Det utesluter också de som befinner sig i arbetsmarknadsåtgärder — kurser, praktikplatser, subventionerade anställningar — utan att de verkligen arbetar på den reguljära arbetsmarknaden. Dessa räknas bort från statistiken, men återfinns inte i reell sysselsättning.

Lägg till dessa grupper och bilden förändras dramatiskt.

Aktiveringsåtgärdernas falska löfte

Den borgerliga regeringens svar på ungdomsarbetslösheten har i stor utsträckning bestått av aktiveringsåtgärder. Det är rationellt ur ett statistikperspektiv: åtgärderna reducerar mätbara arbetslöshetssiffror. Men det är inte rationellt ur ett ungdomsperspektiv: de skapar inte riktiga jobb.

Forskning på effekterna av arbetsmarknadsåtgärder visar konsekvent att de flesta av dem har begränsad effekt på long-term employability. En ung person som genomgår ett arbetsmarknadskanal-program är inte mer sannolikt att ha ett reguljärt arbete fem år senare.

Vi hanterar siffran, inte problemet.

Vad som faktiskt behövs

Det är inte svårt att se vad som fungerar internationellt. Länder med starka lärlingsystem — Tyskland, Österrike, Schweiz — klarar ungdomsarbetslösheten bättre. Inte för att deras ungdomar är mer motiverade, utan för att deras system skapar strukturerade övergångar från utbildning till arbetsmarknad.

Sverige har ett lärlingsystem som är underutvecklat jämfört med de kontinentaleuropeiska modellerna. Det är ett politiskt val.

Det är ett val som regeringen kan ändra. Men det kräver att man är beredd att erkänna att de egna siffrorna ger en missvisande bild av verkligheten.

En fråga om ärlighet

Det är inte kontroversiellt att statistik kan vara missvisande. Det är inte kontroversiellt att definitioner av mätbegrepp påverkar utfallet.

Det kontroversiella är att en regering som har tillgång till all denna information väljer att presentera statistik på det sätt som gör deras politik bäst. Utan att förklara vad som inte mäts. Utan att kontextualisera siffrorna i den bredare bilden.

Det är inte lögn i den direkta meningen. Det är ett utnyttjande av komplexiteten för att undvika obehagliga samtal.

Ungdomar i utanförskap förtjänar en mer ärlig redovisning av deras situation. Och en mer ärlig politik för att hantera den.