Regeringens vargpolitik uppmuntrar till tjuvjakt

Varje vinter hittas illegalt dödade vargar i svenska skogar. Skjutna. Förgiftade. Gömda i snödrivor eller dumpade i vattendrag.

Tjuvjakt är inte nytt. Men det har eskalerat de senaste åren. Och orsaken är inte svår att identifiera: regeringens vacklande vargpolitik skapar en känsla av laglöshet.

När myndigheter inte vågar fatta beslut, när politiken är otydlig, och när legitima bekymmer avfärdas — då tar vissa lagen i egna händer.

Det är oacceptabelt. Men det är också förutsägbart.

Vargpolitikens historia

Sverige har en komplicerad relation till vargen. I början av 1900-talet utrotades den nästan helt. På 1970-talet började återetableringen — först långsamt, sedan snabbare.

Idag finns cirka 250-300 vargar i Sverige. Det är långt ifrån den beståndsnivå som ekologer anser optimal, men det är tillräckligt för att skapa spänningar — särskilt på landsbygden.

Regeringens vargpolitik har sedan dess varit en balansgång mellan naturvård och landsbygdsintressen. Men balansgången har blivit en irrfärd.

Otydliga besked

Problemet är att regeringen inte vågar fatta tydliga beslut. Ska vi ha varg i Sverige eller inte? Hur många? Var?

Svaren skiftar beroende på vem som tillfrågas och när. Miljöminister Andreas Carlgren säger en sak. Landsbygdsminister Eskil Erlandsson säger något annat. Naturvårdsverket har en tredje uppfattning.

Resultatet? Förvirring. Både hos naturvårdare och hos landsbygdsbefolkning.

När mål är otydliga blir det omöjligt att förvalta resurserna på ett sätt som upplevs som legitimt.

Landsbygdens frustration

Jag förstår frustrationen på landsbygden. Vargen dödar tamdjur — får, hundar, ibland kor. Det skapar ekonomiska förluster och känslomässig stress.

Jakthundar som dödas av varg är inte bara ekonomiska tillgångar — de är familjemedlemmar. Den förlusten ska inte bagatelliseras.

Men frustrationen måste hanteras genom demokratiska processer och rättsstatens mekanismer. Inte genom att skjuta vargar illegalt.

Varför tjuvjakt ökar

Tjuvjakt ökar när tre villkor uppfylls:

För det första: när lagar upplevs som illegitima. Om folk tror att vargskyddet är “påtvingat uppifrån” och inte grundat i lokala behov, då respekteras det inte.

För det andra: när myndigheter inte agerar snabbt. Om en varg dödar tamdjur och det tar månader att fatta beslut om skyddsjakt, då tar folk saken i egna händer.

För det tredje: när straffen är milda. Om tjuvjakt möts med dagsböter och ingen fängelsetid, då blir risken låg jämfört med upplevd vinst.

Regeringens vargpolitik uppfyller alla tre villkoren.

Rättsstatens undergravning

Det värsta med tjuvjakt är inte bara att vargar dör. Det värsta är vad det gör med rättsstaten.

När vissa brott normaliseras — när det blir socialt accepterat att bryta mot lagen “för man måste ju försvara sitt” — då undergrävs hela rättsstatens legitimitet.

Det börjar med vargen. Men det slutar inte där. Om du kan ignorera naturvårdslagen därför att du tycker den är orimlig — varför inte också andra lagar?

Vad som krävs

För att bryta den här utvecklingen krävs tre saker:

För det första: tydliga politiska mål. Regeringen måste bestämma sig: hur stor ska den svenska vargstammen vara? Var ska vargen få finnas? Under vilka villkor?

För det andra: snabbare beslut. När varg skapar problem måste skyddsjakt kunna beviljas snabbt — inte efter månader av utredningar.

För det tredje: hårdare straff för tjuvjakt. Illegal jakt på varg måste leda till fängelsestraff, inte bara böter. Och djurägarens licens ska dras in.

Balansen som krävs

Jag är naturvårdare. Jag tror på vargskydd. Men jag är också realist.

Rovdjursförvaltning kan inte fungera utan stöd från landsbygden. Om hela systemet upplevs som påtvingat och illegitimt, då kommer det undergrävs — antingen genom tjuvjakt eller genom politisk mobilisering.

Därför måste vargpolitiken vara både ekologiskt sund och demokratiskt förankrad. Det kräver dialog, kompromisser, och tydliga spelregler.

Regeringens ansvar

Det är regeringens ansvar att skapa de förutsättningarna. Men det gör de inte.

Istället får vi otydliga besked, utdragna processer, och en känsla av att politiken styrs av opinion snarare än av långsiktig strategi.

Det är inte ledarskap. Och det skapar grogrund för tjuvjakt.

En uppmaning

Jag uppmanar regeringen: ta ansvar. Fatta tydliga beslut. Ge myndigheter resurser att agera snabbt. Och visa att brott mot naturvårdslagen har konsekvenser.

Annars kommer tjuvjakten fortsätta. Och då förlorar vi alla — både de som värnar vargen och de som fruktar den.

Rättsstaten kan inte överleva när lagar upplevs som illegitima och brott inte straffas.

Det är dags att regeringen inser det.