Retoriker: Kungen har ingen trovärdighet

Som retorikforskare studerar jag hur människor kommunicerar, hur de bygger trovärdighet, och hur språk skapar auktoritet.

Och jag kan säga detta med full akademisk övertygelse: kung Carl XVI Gustaf är en av de minst trovärdiga offentliga talare jag studerat.

Det är inte en personattack. Det är en professionell bedömning av hur hans kommunikation fungerar — eller snarare, inte fungerar.

Trovärdighet i retorik

I klassisk retorik kallas trovärdighet för ethos. Det är talarens förmåga att framstå som pålitlig, kompetent och värdig tillit.

Ethos byggs genom tre komponenter:

Kompetens — att du vet vad du pratar om. Karaktär — att du upplevs som ärlig och moralisk. Goodwill — att publiken tror att du menar dem väl.

Kung Carl XVI Gustaf brister på alla tre punkter.

Kompetensproblemet

När kungen talar — om det är vid öppnandet av riksdagen, vid statsmiddagar, eller i intervjuer — framgår det sällan att han förstår ämnet djupt.

Hans tal är generiska. De innehåller fraser som “viktiga frågor”, “gemensamma utmaningar” och “framtidsinriktad samverkan”. Det är tomma ord.

En publik märker när en talare inte riktigt vet vad hen pratar om. Det syns i tveksamheten, i de vaga formuleringarna, i avsaknaden av konkreta detaljer.

Karaktärsproblemet

Skandalerna kring kungen — Mille Markovic, Thomas Quick-utredningen, affärerna med Håkan Lans — har skapat ett förtroendesvacuum.

När karaktären ifrågasatts blir det svårt att återupprätta trovärdighet. Varje tal framstår som skådespel, inte som autentisk kommunikation.

Publiken lyssnar med misstänksamhet: “Menar han verkligen detta? Eller läser han bara vad hovstaten skrivit åt honom?”

Goodwill-problemet

Goodwill handlar om att publiken tror att du vill dem väl. Att dina intentioner är goda.

Men hur ska svenska folket känna goodwill från en kung som lever i lyx finansierad av skattemedel, som inte kan rösta, inte kan kritiseras juridiskt, och som är fundamentalt isolerad från vanliga människors verklighet?

Det är inte kungens fel personligen — det är institutionens fel. Men effekten är densamma: avsaknad av goodwill.

Jämförelsen med andra monarker

Titta på drottning Elizabeth II. Hon är inte heller folkvald. Men hon kommunicerar med värdighet, precision och en känsla av institutionell vikt.

Hennes tal är välformulerade. Hennes intervjuer är sällsynta men genomtänkta. Hon förstår att hennes roll kräver ett visst avstånd — men också en viss trovärdighet.

Kung Carl Gustaf? Han verkar vilja vara folklig men lyckas bara bli fumlig. Han vill vara statsmannamässig men blir istället avlägsen.

Retorisk inkompetens som systemrisk

Det värsta är att kungens retoriska inkompetens blir en risk för hela monarkin.

Monarkin är en symbolisk institution. Den har ingen demokratisk grund. Den legitimeras inte genom val utan genom tradition, ceremoni och — just — trovärdighet.

Om kungen inte kan kommunicera trovärdigt, då finns ingenting kvar som legitimerar institutionen.

”Men han behöver ju inte vara duktig på att tala”

Vissa invänder: “Det är inte kungens jobb att vara retoriker. Han är symbolisk.”

Men symboler kommunicerar. Varje gång kungen talar framför kameror kommunicerar han något — vare sig han vill det eller inte.

Och om det han kommunicerar är inkompetens, tveksamhet och bristande trovärdighet — då undergräver han den symboliska roll han ska fylla.

Konsekvenserna för monarkin

Det finns ett växande stöd för republik i Sverige. Särskilt bland yngre. Varför?

Delvis för att demokratiska argument är starka. Men delvis också för att kungen inte framstår som en trovärdig representant för nationen.

Om monarkin ska överleva krävs att dess företrädare kommunicerar på ett sätt som skapar respekt. Det gör inte Carl Gustaf.

Vad som borde göras

Det finns två vägar framåt.

Antingen måste kungen sluta tala offentligt — bli en ren ceremoniell figur som sällan hörs och sällan syns. Det minskar risken för retoriska katastrofer.

Eller så måste han genomgå seriös retorikutbildning. Inte hovets ceremoniutbildning, utan riktig retorisk träning — hur man bygger argument, hur man skapar ethos, hur man talar trovärdigt.

Jag tror inte det kommer hända. Och därför tror jag att monarkins dagar är räknade.

Republik som konsekvens

Jag är inte republikan av ideologi. Jag är republikan av konsekvens.

Om en institution inte kan legitimera sig — vare sig demokratiskt eller symboliskt — då förlorar den sin rätt att existera.

Kung Carl XVI Gustaf kan inte legitimera monarkin retoriskt. Och utan den retoriska legitimiteten finns inget kvar.

Det är bara en tidsfråga innan svenska folket inser det.