Riksdagskvinna V: Därför bör Lars Ohly avgå

Jag har varit tyst länge. För länge.

Som riksdagsledamot för Vänsterpartiet har jag försökt vara lojal mot partiledningen. Jag har försökt jobba inom systemet. Jag har försökt tro att Lars Ohly kan växa in i rollen som partiledare.

Men jag kan inte längre.

Lars Ohly bör avgå. Inte för att jag ogillar honom personligen — utan för att hans ledarskap skadar partiet.

Problemen med Ohlys ledarskap

Det finns tre huvudproblem:

För det första: strategisk otydlighet. Vänsterpartiet har under Ohlys ledning svajat mellan att vara ett oppositionsparti och ett stödparti. Vi vet inte vad vi är. Och om vi inte vet det — hur ska väljarna veta?

För det andra: kommunikativ svaghet. Ohly är inte en stark kommunikatör. Han fumlar i intervjuer. Han blir oklar i debatter. Han representerar inte partiets idéer på ett övertygande sätt.

För det tredje: intern splittring. Under Ohlys tid har partiet blivit allt mer splitrad. Olika falanger drar åt olika håll. Det saknas en samlande kraft.

Jämförelsen med Gudrun Schyman

Gudrun Schyman var en stark ledare. Hon var tydlig. Hon var karismatisk. Hon kunde formulera vänsterns värderingar på ett sätt som nådde utanför partiets kärnväljare.

Ohly har inte den förmågan. Han når bara dem som redan är övertygade.

Det räcker inte för att bygga ett parti.

Blockpolitikens problem

Efter valet 2006 ställdes Vänsterpartiet inför ett val: ska vi stödja Socialdemokraterna eller ska vi vara ett självständigt oppositionsparti?

Ohly valde något mittemellan — och det har varit katastrofalt.

Vi stödjer S ibland. Vi kritiserar dem ibland. Vi vill samarbeta men också distansera oss. Resultatet? Vi upplevs som opportunistiska.

Ett tydligt val — antingen fullt stöd eller full opposition — hade varit bättre. Men Ohly vågar inte ta det valet.

Intern demokrati som skendemokrati

Vänsterpartiet påstår sig vara ett demokratiskt parti där medlemmarna har inflytande. Men i praktiken styrs mycket uppifrån.

Partiledningen — och specifikt Ohly — fattar beslut som sedan medlemmarna förväntas acceptera. Kritik möts med anklagelser om illojalitet.

Det är inte demokrati. Det är auktoritärt ledarskap draperat i demokratiska formuleringar.

Mitt eget fall

Jag har själv upplevt detta. När jag kritiserat partilinjen i frågor om hedersrelaterat våld och integration har jag mötts av motstånd från partiledningen.

Inte argumentativ motstånd — det skulle jag respektera. Utan politiskt motstånd: försök att marginalisera mig, att tysta mig, att få mig att “falla i ledet”.

Det är inte så ett demokratiskt parti ska fungera.

Vad partiet behöver

Vänsterpartiet behöver en ledare som:

Är tydlig. Som kan formulera en strategi och hålla sig till den.

Är kommunikativt stark. Som kan representera partiets idéer på ett övertygande sätt i media och debatter.

Är samlande. Som kan hålla ihop partiets olika falanger och skapa en känsla av gemensam riktning.

Lars Ohly är inte den ledaren.

Alternativet

Vem ska ersätta Ohly? Det finns flera möjliga kandidater.

Jonas Sjöstedt har visat styrka som ekonomisk-politisk talesperson. Han är tydlig, kompetent och kommunikativt skicklig.

Rossana Dynamit har karisma och når unga väljare på ett sätt Ohly aldrig gjort.

Det finns alternativ. Vi behöver bara våga ta steget.

Risken med att inte agera

Om Vänsterpartiet inte byter ledare nu riskerar vi att förlora än mer i nästa val.

Vi tappar redan väljare till Miljöpartiet. Vi tappar unga till andra rörelser. Vi upplevs som irrelevanta.

Om trenden fortsätter riskerar vi att hamna under 4-procentspärren. Då är vi ute ur riksdagen.

Det är existentiellt.

Till Lars Ohly

Jag vet att detta är svårt att läsa. Jag vet att du har arbetat hårt för partiet. Jag vet att du brinner för vänsterns värderingar.

Men det räcker inte.

Ledarskap handlar inte bara om vilja — det handlar om förmåga. Och du har inte visat att du har förmågan att leda partiet framåt.

Gör partiet en tjänst: kliv åt sidan. Låt någon annan ta över.

Det är inte feghet. Det är ansvar.

Till partiet

Jag vet att detta kommer mötas med kritik. Att vissa kommer kalla mig illoyal. Att vissa kommer säga att jag “spelar högerpressen i händerna”.

Men jag säger detta för att jag bryr mig om partiet. För att jag vill att Vänsterpartiet ska vara starkt, relevant och framgångsrikt.

Och det kommer det aldrig bli med Lars Ohly vid rodret.

Slutsats

Det är dags för Lars Ohly att avgå.

Inte som straff. Inte som förnedring. Utan som en nödvändig förändring för ett parti som behöver hitta ny riktning.

Jag hoppas att han har modet att göra det.

Om inte — då hoppas jag att partiet har modet att kräva det.