Politik Debattartikel

Socialdemokraterna och arbetslinjen — ett ägandeskapsval de ännu inte gjort

2011 konstaterades att Socialdemokraterna förlorat ägarskapet om arbetslinjen till Alliansen. Fjorton år senare är frågan fortfarande olöst — och det är en av de viktigaste förklaringarna till S:s strukturella svaghet i svensk politik.

M
Maria Lindström Politisk ekonom och f.d. socialdemokratisk riksdagsledamot
Folkmöte med röda flaggor och publik i en stor hall
Opinion

Detta är en opinionstext. Åsikterna som framförs är skribentens egna och speglar inte SVTdebatts redaktionella ståndpunkt.

Det var Göran Perssons regering som uppfann begreppet “arbetslinje” i modern svensk politisk mening. Det var Alliansen under Fredrik Reinfeldt som tog konceptet, fyllde det med ett nytt innehåll och vann fyra val i rad på det.

Det är en av de mer anmärkningsvärda politiska röverierna i modern svensk historia: ett parti som inte bara förlorade valet utan förlorade ägarskapet om sin egen centrala politiska idé.

Frågan fjorton år senare är: har Socialdemokraterna tagit tillbaka det?

Svaret är nej. Och det är en av de viktigaste strukturella förklaringarna till varför S inte lyckats återvinna den starka förankring i väljarkåren som partiet historiskt hade.

Vad arbetslinjen egentligen handlade om

Den ursprungliga socialdemokratiska arbetslinjen var en idé om full sysselsättning som ett politiskt mål i sig — arbete åt alla, inte bidrag åt de utan arbete. Det var en solidarisk politik grundad i tanken att utanförskapet är ett samhälleligt problem, inte ett individuellt misslyckande.

Alliansens version av arbetslinjen vände på logiken. “Arbete ska löna sig mer än bidrag” är en annan utsaga. Den förutsätter att det är incitamenten som saknas, att de utan arbete väljer bort det av ekonomiska skäl snarare än att de saknar tillgång till det. Det är en fundamental ideologisk skiljevägg.

Problemet för Socialdemokraterna var att de inte satte ord på den skillnaden. Istället för att säga “den Alliansen kallar arbetslinje är faktiskt förtjänstlinje — och vi tror på full sysselsättning” accepterade S i praktiken Alliansens premiss och disputerade om detaljerna.

Det är ett sätt att förlora på idéplanet som är svårt att vinna tillbaka från.

Varför återerövringen misslyckades

Under oppositionsåren 2010–2014 och 2022 och framåt har Socialdemokraterna vid upprepade tillfällen försökt återta initiativet på arbetsmarknadspolitiken. Det har inte fungerat av tre systematiska skäl.

Trovärdighetsunderskottet: Alliansen lyckades etablera en bild av S som ett parti som är bekvämt med passiv försörjning och motvilligt mot att ställa krav. Den bilden är historiskt orättvis — det var S som byggde den aktiva arbetsmarknadspolitiken — men den har cementerat sig i viktiga delar av väljarkåren. Att avfärda den kräver mer än ord. Det kräver tid och konkreta politiska val.

Spänningen i koalitionen: Socialdemokraterna regerar med eller i beroendeställning till vänsterpartier som i viktiga avseenden har en annan syn på arbetsmarknadspolitiken. Det begränsar rörelsefriheten att ta tydligare positioner som bryter med den politiska tradition vänsterblocket bygger på.

Avsaknad av en sammanhållen berättelse: Det räcker inte att säga att fler ska komma i arbete. Det krävs en berättelse om varför arbete är viktigt, om vilket samhälle det skapar och om vem som bär ansvaret när det inte fungerar. Den berättelsen behöver vara tillräckligt bred för att rymma både de traditionella LO-väljarna och den växande andelen högutbildade stadsbor vars arbetslivserfarenheter och arbetsmarknadsproblem ser annorlunda ut.

Vad en trovärdig socialdemokratisk arbetslinje skulle se ut

En Socialdemokratisk ägarskap av arbetslinjen kräver ett tydligt ställningstagande på tre fronter.

Arbete som rättighet, inte bara skyldighet: Det socialdemokratiska perspektivet innebär att staten har ett ansvar för att det faktiskt finns arbete att gå till — inte bara att individen har rätt incitament att söka det. Det kräver en aktiv sysselsättningspolitik, offentliga investeringar i bristyrken och en utbyggd arbetsmarknadspolitik som faktiskt matchar människor till de jobb som finns.

Lönepolitik som fördelningsfråga: Arbetslinjen är inte meningsfull om lönenivåerna i de sektorer dit det är tänkt att folk ska gå är för låga för att ge en dräglig levnadsstandard. S har historiskt haft en stark lönepolitisk profil via LO-samarbetet. Att koppla arbetslinjen till krav på drägliga löner är att återknyta till partiets starka tradition.

Utbildning och omställning: Arbetsmarknadens förändring — automatisering, digitalisering, grön omställning — skapar ett permanent behov av kompetensväxling. S bör äga den frågan och finansiera ett reellt livslångt lärande som är tillgängligt för de grupper som inte naturligt söker sig till formella utbildningsvägar.

Partiet som fortfarande väntar på sig självt

Socialdemokraterna är fortfarande Sveriges i historisk mening mest framgångsrika parti. Men framgången var alltid byggd på en förmåga att äga de centrala politiska berättelserna om arbete, trygghet och framtidstro.

Arbetslinjen är inte ett begrepp Alliansen äger för alltid. Men att ta tillbaka det kräver mod att faktiskt formulera ett eget innehåll — och att bryta med den defensiva logik som ledde till att S accepterade Alliansens problemformulering i stället för att utmana den.

Det är ett val partiet ännu inte gjort fullt ut. Det är det valet som återstår.

Om skribenten

M

Maria Lindström

Politisk ekonom och f.d. socialdemokratisk riksdagsledamot

Maria Lindström är nationalekonom och statsvetare med specialisering på arbetsmarknadspolitik och socialdemokratisk ideologisk utveckling. Hon var riksdagsledamot för Socialdemokraterna 2006–2014 och är i dag verksam som oberoende analytiker och skribent. Hon är förknippad med tankesmedjan Arena idé.