Universella rättigheter är inte förhandlingsbara — inte ens av kulturella hänsyn

Det finns en formulering som dyker upp i debatten om HBTQ-rättigheter och kulturell mångfald med beklämmande regelbundenhet: att man inte kan förvänta sig att alla grupper delar samma syn på homosexualitet och könsidentitet, och att hänsyn måste tas till kulturella och religiösa perspektiv.

Formuleringen är välmenande. Och den är fel.

Inte för att kulturell bakgrund är irrelevant för hur människor tänker om moraliska frågor — det är den inte. Men för att den gör något som aldrig borde göras: den relativerar universella rättigheter med hänvisning till kultur.

Vad universella rättigheter innebär

Mänskliga rättigheter är universella per definition. Det är inte en uttalad ambition eller ett liberalt ideal — det är konventionernas grundläggande premiss. Varje människa har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet, till skydd mot diskriminering och till rätten att leva sitt liv utan att straffas för vem man älskar eller vilket kön man identifierar sig med.

Dessa rättigheter gäller inte med kulturellt undantag. De gäller inte “i den mån de är förenliga med lokala traditioner”. Det är exakt vad som gör dem universella — och exakt vad som gör dem viktiga.

En rättighetsprincip som gäller bara för de kulturella grupper som råkar ha en tradition av att acceptera den är inte en rättighetsprincip. Det är ett privilegium förpackat i en rättighetsdiskurs.

Vad hänsyn till kulturella perspektiv faktiskt bör innebära

Att ta hänsyn till kulturella perspektiv i det politiska arbetet är legitimt och nödvändigt. Det innebär:

Att kommunicera rättigheter på sätt som är begripliga och tillgängliga för människor med skilda bakgrunder. Att arbeta med brobyggare och förtroendepersoner inom olika gemenskaper för att nå fram med information om rättigheter och stöd. Att bekämpa homofobi och transfobi med utbildning snarare än enbart straff.

Det innebär inte att acceptera en lägre skyddsnivå för HBTQ-personers rättigheter i vissa bostadsområden. Det innebär inte att tolerera diskriminering under täcket av kulturell autonomi. Och det innebär inte att låta religioners eller kulturers interna normer sätta taket för vad samhället accepterar som behandling av medborgare.

Socialdemokraternas och vänsterns dilemma

Det politiska vänstern har historiskt stått för ett progressivt försvar av HBTQ-rättigheter. Men under 2000-talet har en del av den vänstern hamnat i en bekväm tvetydighet: man försvarar rättigheterna principiellt, men undviker konfrontationer med konservativa religiösa gemenskaper av rädsla för att alienera väljargrupper.

Det är en politisk bekvämlighetslösning med verkliga konsekvenser. HBTQ-personer i segregerade bostadsområden och i starkt religiösa miljöer är inte ett abstrakt politiskt problem — de är verkliga människor vars säkerhet och välmående påverkas av om samhällets institutioner är beredda att stå upp för deras rättigheter.

Att inte ställa krav på alla gemenskaper att respektera grundläggande rättigheter är inte respekt för mångfald. Det är att abandonera de mest utsatta med hänvisning till kulturell sensitivitet.

En inkluderande universalism

Det finns ett falskt val inbyggt i debatten: antingen universella rättigheter eller kulturell respekt. Det valet är falskt.

Det är fullt möjligt att försvara universella HBTQ-rättigheter kompromisslöst och samtidigt arbeta med inkludering, förtroende och dialog med alla delar av samhället. Det kräver tålamod, pedagogik och ett genuint intresse för att möta människor där de är — utan att ge avkall på vart man är på väg.

Det är den svårare vägen. Det är den rätta vägen. Och det är den enda vägen som faktiskt hedrar både universalism och mångfald.