Som samkönat par var en surrogatmamma vår enda chans att få barn

Min partner och jag har varit tillsammans i åtta år. Vi är gifta. Vi äger lägenhet tillsammans. Vi har stabila jobb.

Och vi ville bli föräldrar.

För heterosexuella par är det ofta enkelt: sluta använda preventivmedel, vänta några månader, bli gravida.

För oss? Det var nästan omöjligt.

Adoptionsprocessens hinder

Vår första tanke var adoption. Vi undersökte möjligheterna. Vi gick på informationsmöten. Vi pratade med myndigheter.

Och vi insåg snabbt: som samkönat manligt par är vi i botten av kön.

Många länder tillåter inte adoption till samkönade par. De som tillåter det prioriterar heterosexuella par. Och även om vi fick godkänt skulle väntetiden kunna bli 10-15 år.

Vi var 32 och 35 år gamla. Vi ville inte vänta till vi var 45.

Surrogatmoderskap som enda alternativ

Då började vi undersöka surrogatmoderskap. Det är lagligt i vissa amerikanska delstater och i länder som Indien.

I Sverige är det förbjudet. Inte kriminaliserat — men rättsligt oklart och socialt stigmatiserat.

Men det var vår enda chans att bli biologiska föräldrar inom rimlig tid.

Så vi åkte till Kalifornien.

Processen

Vi valde en surrogatmamma via en byrå. Hon var 28 år, hade två egna barn, och ville hjälpa par som oss att bilda familj.

Vi träffade henne flera gånger. Hon var intelligent, empatisk och medveten om vad hon gick med på.

Genom IVF användes min partners spermier och en äggdonators ägg. Surrogatmamman bar barnet i nio månader.

När vår son föddes var vi där. Vi klippte naveln. Vi höll honom först.

Han är vår son. Juridiskt. Biologiskt. Emotionellt.

Kritiken mot surrogatmoderskap

Jag vet att många kritiserar surrogatmoderskap. Argumenten är:

“Det är exploatering.” Kvinnor säljer sina kroppar för pengar.

“Det är oetiskt.” Man kan inte köpa barn.

“Det skadar barnet.” Barnet separeras från sin biologiska mamma.

Jag förstår dessa argument. Men jag håller inte med.

Varför argumenten inte håller

Exploatering? Vår surrogatmamma fick betalt — ja. Men hon hade också full kontroll. Hon valde att göra det. Hon hade juridiskt stöd. Hon var inte tvingad.

Är det exploatering när någon väljer att göra något mot betalning? I så fall är all anställning exploatering.

Köpa barn? Vi köpte inte ett barn. Vi betalade för en tjänst: att bära ett barn som genetiskt var vårt (delvis). Det är en viktig skillnad.

Barnet skadas? Vår son känner inte sin surrogatmamma. Men han vet att hon finns. Vi kommer berätta sanningen när han blir äldre. Vi kommer vara öppna.

Forskning visar att barn födda via surrogatmoderskap mår lika bra som andra barn — så länge föräldrarna är öppna och kärleksfulla.

Jämförelsen med andra reproduktiva val

Samhället accepterar:

• IVF för heterosexuella par
• Äggdonation för kvinnor som inte kan producera egna ägg
• Spermiedonation för kvinnor utan manlig partner

Varför är surrogatmoderskap annorlunda?

För att det involverar en kvinnas kropp under nio månader? Men graviditet är alltid en kvinnas kropp — även vid “vanlig” graviditet.

Det enda som skiljer är att vi ingick ett avtal om det.

Sveriges regler måste moderniseras

Sverige har en föråldrad syn på familjebildning. Lagarna skrevs när heterosexuella par var normen.

Idag finns:

• Samkönade par
• Ensamstående som vill bli föräldrar
• Transpersoner som vill bilda familj

Alla dessa grupper möter hinder som heterosexuella par inte möter.

Det är orättvist. Och det är diskriminering.

Vad som borde förändras

Sverige borde:

Legalisera och reglera surrogatmoderskap. Tillåt det under tydliga juridiska ramar som skyddar både surrogatmamma och blivande föräldrar.

Förenkla adoption för samkönade par. Se till att vi bedöms lika som heterosexuella par.

Tillåt assisterad befruktning för alla. Inte bara för kvinnor i heterosexuella relationer.

Det handlar inte om att “särbehandla” hbtq-personer. Det handlar om att ge oss samma möjligheter som andra.

Vår familj idag

Vår son är nu tre år gammal. Han är frisk, glad och älskad.

Han har två pappor. Han har mor- och farföräldrar. Han har kusiner, vänner, förskola.

Han är precis som alla andra barn — förutom att hans familj bildades på ett annat sätt.

Och det är okej.

Till kritikerna

Jag vet att vissa tycker att vi “inte borde få ha barn”. Att samkönade par inte kan vara lika bra föräldrar.

Till dem säger jag: forskningen visar motsatsen. Barn till samkönade par mår lika bra — ibland bättre — än barn till heterosexuella par.

Kärlek är det som räknas. Inte föräldrarnas kön.

Slutsats

Som samkönat par var surrogatmoderskap vår enda chans att bli föräldrar inom rimlig tid.

Det var inte en lätt process. Det var inte billigt. Det var inte utan juridiska komplikationer.

Men det var värt det.

Nu har vi en son. Och vi är en familj.

Sverige måste inse att familjer kan bildas på många sätt. Och alla dessa sätt förtjänar lika mycket respekt.

Det är inte radikalt. Det är rättvisa.