Sosseriet är rökt

Socialdemokraternas framtid under den tillträdande partiledaren? Under 25 procent. Det var min prognos. Jag var inte ensam om den.

Det är frestande att konstatera att historien gav oss rätt — och sedan lämna det vid det. Men det vore intellektuellt ohederligt. För frågan om sosseriet är mer komplex och mer intressant än en andelsiffra.

Vad som faktiskt hände

Socialdemokraterna dominerade svensk politik under nästan ett sekel. Det var inte en slump. Det var resultatet av en historisk konstellation: ett starkt fackföreningsrörelse, en industriell ekonomi, en folkrörelsetradition och en folkhemsberättelse som förenade en bred majoritet kring en gemensam samhällsvision.

Den konstellation har upplösts. Inte för att det var Socialdemokraternas fel — utan för att den ekonomiska och sociala verkligheten förändrades. Industrijobb ersattes av tjänstejobb. LO-kollektivet fragmenterades. Folkrörelserna tömdes på folk. Den homogena folkhem-befolkningen ersattes av en mer mångfasetterad social geografi.

S mislyckades med att anpassa sin vision till den nya verkligheten. Det är den centrala förklaringen.

Arbetslinjen som stulen fana

Kanske det tydligaste exemplet på Socialdemokraternas identitetskris var förlusten av “arbetslinjen”. Jobbpolitiken, kraven på att det ska löna sig att arbeta, den aktiva arbetsmarknadspolitiken — allt detta var S-kärnan i decennier.

Sedan kom Alliansen och tog den fanan. Jobbskatteavdragen, aktivitetsersättningen, den strängare sjukförsäkringen — det presenterades som en ny arbetslinje. En liberal sådan.

S hamnade i defensiven. Antingen accepterade man ramarna och förlorade profileringen, eller man opponerade sig och riskerade att framstå som emot arbete. Ingen av positionerna var vinnande.

Det är ett klassiskt exempel på vad som händer när ett parti tappar äganderätten till sin kärnfråga.

Vad som hänt sedan dess

Femton år har gått. Socialdemokraterna har regerat ensamma, i koalitioner, i minoritetsregeringar. Stödprocenten har varierat. Identitetsfrågorna kvarstår.

Den stora utmaningen för S idag är att deras väljarkoalition rymmer grupper med delvis oförenliga intressen. Lågutbildade industriarbetare i Norrland delar inte nödvändigtvis intressen med högutbildade stadsbor i Stockholm. Äldre med tryggad pension delar inte perspektiv med unga i osäkra anställningar.

Att hålla ihop en bred väljarkoalition under ett parti kräver en berättelse som alla känner igen sig i. Den berättelsen saknas.

Är sosseriet rökt?

Min rubrik var provocerande. Provocerande rubriker brukar leva länge.

Men vad menade jag egentligen? Inte att Socialdemokraterna som parti är dött — det är det uppenbarligen inte. Utan att den socialdemokratiska hegemonin — idén att Sverige är ett naturligt socialdemokratiskt land som tillfälligt styrs av borgerliga koalitioner tills väljarna vaknar — är förbi.

Sverige är ett genuint tvåblocksland. Socialdemokratin är ett av flera alternativ, inte standardläget. Det är en fundamental förändring.

För partiet innebär det ett behov av att bygga koalitioner, kompromissa, och hitta en modern berättelse om rättvisa och trygghet som talar till en splittrad väljarbas.

Vad som krävs

Socialdemokraterna behöver göra vad de bäst gjort i sin historia: ta in signaler från samhällets förändring och omformulera sin politiska vision i ljuset av dem.

Det var det de gjorde på 1930-talet med folkhemmet. Det var det de försökte (men inte lyckades) med på 1990-talet.

Vad Sverige behöver av sin socialdemokrati — oavsett om man är väljare eller inte — är ett robust, visionärt parti för de breda lagren. Konkurrens och alternativ är bra för demokratin.

Men konkurrens kräver ett parti som vet vad det representerar. Och det arbetet är fortfarande oavslutat.

Sosseriet lever. Sosseriet är inte rökt. Men det behöver en ny eld.