Statens censur av oss konstnärer — en skymf mot Sveriges muslimer

Det finns ett mönster som upprepas och som vi borde vara djupt bekymrade över: konstverk, texter och yttranden som rör sig i gränslandet mellan islamkritik och islamofob provokation möts med krav på statlig intervention.

Ibland är dessa krav framgångsrika. Och varje gång de är framgångsrika begås en dubbel skymf: mot konstens frihet, och mot de muslimer som faktiskt är medborgare i ett demokratiskt samhälle.

Den dubbla skymfen

Låt mig förklara vad jag menar med den dubbla skymfen.

Den första skymfen är uppenbar: statlig censur av konstnärliga uttryck undergräver den yttrandefrihet som är fundamentet för ett öppet samhälle. En stat som beslutar vilken konst som är tillåten och vilken som inte är det är en stat på väg mot auktoritarism — oavsett vilka avsikterna är.

Den andra skymfen är subtilare: när staten ingriper “för att skydda muslimer”, behandlar den muslimska medborgare som om de inte klarar av att möta kritisk, provokativ eller till och med offensiv konst. Det är paternalistiskt. Det placerar muslimer i en skyddad kategori som inte är en del av det normala demokratiska utbytet.

Det är en skymf mot de muslimer som faktiskt vill delta i det demokratiska samtalet — inklusive samtalet om sin religion.

Skillnaden mellan kränkning och hot

Det finns en distinktion som måste göras: mellan konstnärliga yttranden som kränker och yttranden som utgör direkta hot mot person.

En karikatyr, ett konstverk, en roman som framställer profeten Muhammed på ett sätt som muslimer uppfattar som kränkande — det är kränkande. Det är avsett att provocera. Det är fullt lagligt, och det borde vara det.

Hot mot en individs liv, uppmaningar till våld, direkta trakasserier — det är brott och ska hanteras som brott.

Staten ska skydda medborgare mot det senare. Den ska inte skydda religiösa känsligheters anspråk på immunitet från det förra.

Vad demokratin kräver

Demokrati kräver möjligheten att ifrågasätta, kritisera och satirisera alla maktstrukturer — inklusive religiösa. Det gäller kristendom, islam, judendom, hinduism och alla andra trosuppfattningar.

En demokrati som skyddar en religion mot satir och kritik men inte en annan är inkonsekvent. En demokrati som skyddar samtliga religioner mot satir och kritik är inte en demokrati i meningsfull bemärkelse.

Muslimska medborgare i Sverige har rätt till fullständigt deltagande i det demokratiska livet — inklusive rätten att bli satiriserade, kritiserade och utmanade. Det är inte en förolämpning. Det är erkännandet att de är fullvärdiga medborgare.

Det farliga alternativet

Det farliga alternativet — att etablera en praxis där religiösa grupper kan kräva och få statlig intervention mot konst de uppfattar som offensiv — skapar en sluttande plan.

Var drar man gränsen? Vilken grad av offensivitet motiverar statligt ingripande? Vem beslutar?

Historien är full av exempel på hur sådana mekanismer missbrukas — inte minst av religiösa majoriteter mot minoriteter. Att ge dem till en minoritet skyddar inte minoriteten. Det skapar ett verktyg som kan vändas mot dem.

Konstens frihet är allas frihet. Även frihet att kränka.