Sverige fick sin populistiska rörelse — och nu vet vi vad den kostar

Det var en kontroversiell tanke 2010: att Sverige behövde en folklig högerrörelse som utmanade det etablerade politiska systemet underifrån. Att den representativa demokratin hade tappat kontakten med en stor del av väljarkåren. Att det politiska etablissemanget hade blivit för likt sig självt och att en disruptiv kraft var nödvändig för att väcka politiken ur en bekväm och självtillräcklig slummer.

Femton år senare kan vi konstatera att Sverige fick sin populistiska rörelse. Sverigedemokraterna, som 2010 tog sig in i riksdagen med 5,7 procent, fick vid valet 2022 nästan 21 procent av rösterna och är i dag regeringens stödparti med substantiellt inflytande över Tidöavtalets politik. Vi kan nu börja utvärdera vad det faktiskt innebar.

Vad populismens anhängare lovade

De som argumenterade för behovet av en folklig reaktionsrörelse i Sverige 2010 pekade på ett antal genuint viktiga problem. Etablissemangspolitikens likriktning. Den sönderreglerade bostadsmarknaden. Invandringspolitikens otillräckliga integrationsresultat. Landsbygdspolitiken som hade efterlämnats av alla stora partier. Dessa problem var inte inbillade — de var verkliga, och det politiska systemets oförmåga att adressera dem systematiskt hade skapat ett växande väljarunderskott.

Populismens löfte var att återge makten åt folket. Att bryta etablissemangsmaktens grepp. Att säga vad andra inte vågade säga. Det var kraftfulla fraser. Frågan är vad de levererade.

Tidöavtalet som facit

Tidöavtalet, som 2022 formaliserade Sverigedemokraternas inflytande över Tidökoalitionens politik, är det tydligaste dokumentet för vad ett decennium av populistisk mobilisering faktiskt resulterat i.

En stramare migrationspolitik — det är levererat. Hårdare tag mot kriminella gäng — det är ett pågående arbete med blandade resultat. Skattelättnader för kapitalägare — det är levererat. Reformer av bostadsmarknaden, arbetsmarknaden och skolsystemet som faktiskt adresserar de strukturproblem som populismens anhängare pekade på 2010 — det är svårare att hitta.

Det är en välkänd populistisk paradox. Rörelserna mobiliserar på genuint folklig frustration men omsätter den i praktisk politik som sällan löser de underliggande problemen. Invandringen har minskat dramatiskt, men bostadsbristen är lika akut, löneandelen av BNP har inte ökat och landsbygdens avfolkning fortgår.

Det politiska klimatets pris

Det finns en dimension av populismens framgång som sällan diskuteras i termer av konkret policy: det politiska klimatets förändring.

Sverige är i dag ett land där politiska debatter om migration, integration och brottslighet förs på ett sätt som för femton år sedan hade ansetts omöjligt. Det har skett en normförskjutning i vad som är acceptabelt att säga i det offentliga rummet. Den normförskjutningen har inte enbart positiva konsekvenser.

Det finns grupper av svenska medborgare — framförallt de med utländsk bakgrund — som upplever ett offentligt klimat som är mer fientligt, mer polariserat och mer otrevligt än för femton år sedan. Det är ett pris som sällan redovisas i de politiska analyser som mäter populismens framgångars legitimitet utifrån väljarresultaten.

Vad vi kan lära oss

Den populistiska mobiliseringen i Sverige visar, precis som i andra länder, att disruptiva rörelser är bättre på att förändra samtalet än på att lösa de underliggande problemen de mobiliserar runt. Det är inte ett skäl att avfärda kritiken mot etablissemangspolitiken — den kritiken hade och har fortfarande delvis rätt.

Det är ett skäl att vara skepisk mot föreställningen att politisk disruption i sig är lösningen. Problemen med segregation, bostadsmarknad och landsbygdsutveckling kräver långsiktig, strukturell och ofta ekonomiskt kostsam reformpolitik. Det är inte det populistiska rörelsernas styrka — deras styrka är att skapa politisk rörelse, inte att lösa komplexa policy-problem.

Sverige fick sin populistiska rörelse. Nu gäller det att inte låta reaktionen mot den blunda för de problem som faktiskt motiverade den.