Taube på nya 50-lappen — ett svek mot sexturismens offer

Det är möjligt att hålla två saker i huvudet samtidigt: att Evert Taube är en av Sveriges största visbards, en poet och kompositör av genuin storhet — och att hans förhållande till kvinnor i Latinamerika är problematiskt nog för att förtjäna diskussion i samband med att hans ansikte sätts på den svenska sedeln.

Det är vad jag ber om. En diskussion.

Taube och Sydamerika

Taube tillbringade delar av sina yngre år i Sydamerika, primärt i Argentina och Uruguay. Det är välkänt. Det är en del av hans biografi som romanticeras och lyfts fram.

Mindre romanticerat: de maktförhållanden som präglade en ung europé i Sydamerika vid denna tid, relationerna till latinamerikanska kvinnor i ett samhälle med djupa strukturer av klass, ras och ekonomisk ojämlikhet.

Att utforska detta är inte att fördöma Taube som person ur ett ahistoriskt perspektiv. Det är att erkänna att hans liv och konstnärskap existerade i en specifik historisk och social kontext — och att den kontexten inbegriper maktstrukturer som vi idag är mer benägna att benämna vid sina rätta namn.

Vad “sexturism” faktiskt innebär

Begreppet sexturism är känsligt och laddat. Låt mig vara precis.

Jag påstår inte att Taube var en modern sexturist i den definitionen vi idag associerar med organiserade resor till fattiga länder för kommersiella sexköp.

Jag påstår att de romantiska relationer som hans vistelse i Sydamerika gav upphov till — och som sublimerades i hans konst — existerade i en kontext av extrem ekonomisk och social ojämlikhet, och att det är möjligt att ställa frågor om makt och samtycke i den kontexten.

Det är frågor som vi ställer om historiska figurer i andra sammanhang. Vi kan ställa dem om Taube också.

Sedeln som symbol

Riksbanken väljer sina sedelpersoner utifrån en rad kriterier. Kulturell storhet väger tungt. Det är en rimlig princip.

Men symboler är aldrig neutrala. Att sätta ett ansikte på en sedel är att göra ett val om vilka minnen och vilka berättelser samhället väljer att hedra och reproducera.

Det är ett val som kan göras genomtänkt, med insikt om hela historien. Eller det kan göras med selektiv blick, som väljer de delar av arvet som är bekväma och ignorerar det som är problematiskt.

Hållandets konst

Vi behöver lära oss att hålla komplexiteten. Att Taube var ett geni i sin konst och en person med ett komplicerat förhållande till de strukturer han levde i är inte motsägelsefullt. Det är mänskligt.

Att diskutera detta är inte att “avbilda” Taube eller att förneka hans konstnärliga arv. Det är att ta honom och hans historia på allvar — hela historien, inte bara den version som är bekväm.

Sedeln är ett statligt ställningstagande. Det förtjänar ett genomtänkt omdöme om vad vi väljer att fira — och vad vi väljer att inte se.