Transrättigheter och medier: vad har förändrats sedan 2011?

Det var 2011. En transperson deltog i Big Brother på TV4. De utsattes för öppna hot och hat från andra deltagare och från tittare via sociala medier. TV4 ingrep inte. Programmet fortsatte. Och debatten som följde var mer upptagen av vad som är “politik” i ett underhållningsprogram än av det faktum att en människa utsattes för hat i nationell television.

Det är fjorton år sedan. Och det är värt att fråga vad som faktiskt förändrats.

Representation och synlighet

Det mest synliga förändringen är representationen. Transpersoner är i dag synliga i svensk media på ett sätt som var otänkbart 2011. Det finns transskapare på YouTube, i podcaster och på sociala medier. Dokumentärfilmer om transupplevelser har gjorts av SVT och Netflix. Transkaraktärer förekommer i svensk dramaserier på ett sätt som inte skedde för femton år sedan.

Synlighet är inte trivial. Forskning om minoriteters psykiska hälsa visar konsekvent att representation — att se sig själv i berättelserna om samhället — har reella effekter på välmående och tillhörighet.

Men synlighet är inte detsamma som rättigheter. Och det är en viktig distinktion att hålla fast vid.

Vad som faktiskt förändrats rättsligt

Sverige har gjort framsteg i transrättigheter under de senaste femton åren. Kravet på sterilisering för att juridiskt byta kön avskaffades 2013 — ett av de mest kränkande kraven i den tidigare lagstiftningen. Åldersgränsen för juridisk könskorrigering har diskuterats och reformerats.

2023 reformerades könstillhörighetslagen ytterligare: processen förenklade och åldersgränsen för eget beslut om juridisk könsidentitet sänktes. Det är reella framsteg.

Men hälso- och sjukvårdsköerna för könskorrigering är fortfarande extremt långa. Väntetiderna på könsdysforiutredning och hormonbehandling kan vara flera år — och under den väntan lever transunga i en situation som forskningen visar är förknippad med kraftigt förhöjd risk för psykisk ohälsa och suicidalitet.

Hat och hot — ett bestående problem

Det som hände i Big Brother 2011 var inte ett undantag. Det var ett offentligt synliggörande av ett hat som transpersoner möter i sin vardag — på nätet, på arbetsplatsen, i skolan och ibland i sin närmaste omgivning.

Hatnivån mot transpersoner online har inte minskat sedan 2011. I takt med att transrättigheter blivit en mer synlig politisk fråga — delvis driven av en internationell backlash mot de framsteg som gjorts — har det organiserade motståndet mot transpersoners rättigheter och synlighet ökat.

Den politiska atmosfären spelar roll. I länder där transfrågor använts som politisk mobiliseringsfråga av högerpartier — USA, UK, Ungern — har hat och diskriminering mot transpersoner ökat mätbart. Sverige är inte immunt mot den dynamiken.

Mediernas ansvar

Det TV4 misslyckades med 2011 är fortfarande ett relevant krav på medieaktörer: att inte tillåta sin plattform att bli ett instrument för systematisk förnedring och hets mot grupper.

Det är inte ett krav på att undvika kontrovers eller kritisk granskning. Det är ett krav på grundläggande redaktionellt ansvar: att en medieproducent som sänder ett program där en deltagare utsätts för hot och hat har ett ansvar att ingripa — inte av politisk korrekthet, utan av grundläggande anständighet.

Det ansvaret gäller fortfarande. Och det gäller inte bara linjär television — det gäller streamingplattformar, sociala medier och poddar vars algoritmiska rekommendationssystem kan amplifierar hat mot redan utsatta grupper.

Fjorton år av förändring är inte tillräckligt för att konstatera att problemet är löst. Det är tillräckligt för att se hur lång vägen fortfarande är.