Upplopp — enda sättet att få politikerna att lyssna?

Frågan i rubriken är inte retorisk. Den är genuint allvarlig: om upplopp regelbundet och förutsägbart utlöser politisk uppmärksamhet, mediebevakning och löften om åtgärder — medan år av fredlig organisering, röstande och påverkansarbete inte gör det — vad säger det om systemet?

Det säger att systemet är trasigt.

Londons brand och Rosengårds brand

Sommaren 2011 brann delar av London. Det var kaos, det var skrämmande, och det var förutsägbart.

Det var förutsägbart inte för att London hade en speciellt våldsbenägen befolkning. Det var förutsägbart för att de strukturer som skapar upplopp — ekonomisk utestängning, polisiär brutalitet, hopplöshet och brist på handlingskraft — var dokumenterade länge innan stenkastningen började.

Sverige hade upplevt Rosengård 2008. Frankrike hade upplevt förortsupploppen 2005. Pattern: hög ungdomsarbetslöshet, segregation, polisens behandling av unga och mörkhyade männ, och sedan en utlösande händelse.

Sedan: upplopp. Sedan: medierna. Sedan: politikerna. Sedan: löften.

Sedan: ingenting.

Det demokratiska inkluderingsproblemet

Det finns grupper av medborgare i europeiska demokratier — inklusive Sverige — som praktiskt taget uteslutits från meningsfull politisk deltagande. De röstar sällan, av skälet att de inte ser att det förändrar deras vardag. Partier söker inte aktivt deras röster. Politiker besöker sällan deras stadsdelar utom inför val.

Det är en strukturell exkludering. Den producerar alienation. Och alienation, kombinerat med materiell utsatthet och en upplevelse av statlig brutalitet, producerar under rätta omständigheter upplopp.

Det är inte ett försvar för upplopp. Det är en kausal förklaring.

Varför upplopp “fungerar”

Det som är politiskt problematiskt — och som vi måste hantera snarare än ignorera — är att upplopp ger resultat i meningen av uppmärksamhet, på ett sätt som fredlig organisering inte gör.

Tio år av lokal organisering i ett utanförskapsområde genererar marginell mediebevakning. Tre nätter av bilobränning genererar statsministeruttalanden.

Det är inte ett försvar av bilobränning. Det är ett konstaterande om mediernas och politikens uppmärksamhetsstrukturer. Om vi inte ändrar de strukturerna — om vi inte skapar system som ger politisk respons på fredliga krav — säger vi implicit att det enda som fungerar är det som bränner.

Vad alternativet är

Alternativet är att ta den fredliga organiseringen på allvar. Att låta den generera politisk respons. Att skapa mekanismer för meningsfull deltagande — inte bara för de som redan är integrerade i det politiska systemet, utan för de som systematiskt uteslutits.

Det kräver resurser. Det kräver politisk vilja. Det kräver att vi ser bortom valet och tänker på den kontinuerliga demokratin.

Det kräver också ärlighet om att upplopp inte uppstår ur ingenting. De uppstår ur specifika förhållanden som skapas av specifika politiska val.

Svaret på frågan

Är upplopp det enda sättet att få politikerna att lyssna?

Nej. Det är inte det enda sättet. Men det är ett av de mer effektiva på kort sikt, i ett system som inte lyssnar tillräckligt noga i fredliga tider.

Lösningen är att göra systemet bättre på att lyssna i fredliga tider.

Det är ett val. Det är ett politiskt val. Och det är ett val som vi, som demokratisk samhälle, ännu inte gjort med tillräcklig konsekvens.