Kungahuset och transparens — monarkin i demokratins tidsålder

Det finns en paradox inbyggd i den svenska konstitutionens hantering av kungahuset. Statschefen, den person som formellt sett är statens ansikte utåt och vars namn pryder landets pass, saknar i praktiken politisk makt — men saknar också det demokratiska ansvarsutkrävande som normalt är priset för makt.

Det är en konstruktion som fungerat relativt väl under decennier av diskret kungalighet. Den fungerar sämre i en era av mediagranskning, personkändisar och sociala mediers totala transparens.

Vad demokratisk monarki egentligen innebär

Den svenska konstitutionen av 1974 avskaffade i praktiken kung Carl XVI Gustafs politiska makt. Han öppnar riksdagen, han utfärdar lagar — men fattar inte politiska beslut. Det är en rationell konstruktion om målet är att bevara en monarkisk tradition utan de demokratiska problemen med ärftlig politisk makt.

Men konstitutionen skapar också ett juridiskt vakuum. Kungafamiljen är inte statsanställda i vanlig mening, inte folkvalda, inte privata medborgare. De befinner sig i ett gränsland där de varken är föremål för vanliga offentlighetskrav eller för den privatsekretess som medborgare annars har rätt till.

Det vakuumet har fyllt av tabloidmedia, biografier med kontroversiella avslöjanden och en offentlig nyfikenhet som kungafamiljen inte har effektiva medel att hantera — och inte heller lagliga instrument att skydda sig mot.

Mediagranskning utan redovisningsskyldighet

Det märkliga med kungahusgranskning är att den kombinerar maximal exponering med minimal redovisningsskyldighet.

Kungafamiljen granskas intensivt av media — deras privatliv, ekonomi, relationer och eventuella regelbrott. Men det finns inga formella kanaler för redovisningsskyldighet. Det finns ingen parlamentarisk kontroll, ingen oberoende granskningsmyndighet, inga krav på öppenhet om ekonomi.

Huset Bernadottes finanser är ett illustrativt exempel. Apanaget — det statliga anslaget till kungafamiljen — har länge debatterats, men med begränsad transparens från kungahusets sida. Det är en rimlig demokratisk invändning: medborgarna finansierar institutionen men har begränsad insyn i hur medlen används.

Republikanismens paradox

Det finns en anmärkningsvärd observation om den svenska monarkins långsiktiga legitimitet: den är starkast bland yngre generationer, trots att man kunde förvänta sig det omvända.

Opinionsundersökningar visar konsekvent ett mer monarkistiskt Sverige än det politiska debattklimatet antyder. Det är möjligt att det speglar kungahusets framgång med att anpassa sin kommunikation och sin image till en ny era. Det är möjligt att det speglar ett slags kulturell nostalgi.

Det är också möjligt att det speglar att alternativet — en president — väcker mer oro än entusiasm. Vem väljer vi? Hur? Med vilket mandat? Frågorna om ett republikaniserat Sverige är inte trivialiteter.

Vad som faktiskt behöver förändras

Oavsett ens ståndpunkt i monarkin kontra republiken-frågan finns det reformer som är rimliga inom det nuvarande systemet.

Ökad ekonomisk transparens är det tydligaste kravet. Kungahusets ekonomi bör redovisas med samma offentlighet som statliga myndigheters — inte av nyfikenhet, utan av demokratisk princip. Den som finansieras med skattemedel ska kunna granskas av dem som betalar.

En tydligare konstitutionell reglering av kungahusets offentliga roll vore välkommen. I dag styrs gränsen mellan privat och offentligt av informella normer och medierelationers dynamik — inte av tydliga rättsliga ramar.

Och en öppen, icke-polariserad diskussion om den konstitutionella framtiden — inklusive en republic-diskussion — vore en demokratisk mognadsprocess, inte ett hot mot stabilitet. Frågan om vem som ska vara statschef i Sverige om tjugo år är inte okontroversiell. Men den är legitimate.