Vi kritiker håller inte svensk film om ryggen

Magnus Krepper har talat. Och som alltid när han talar om filmbranschen gör han det med kraft och färg. Det är en av hans styrkor som skådespelare och nu uppenbarligen som debattör.

Men han har fel om filmkritikerna.

Avståndets existens

Krepper skriver att kritikerkåren inte ser problemet, att vi skyddar vår position i ekosystemet, att vi förmildrar omdömen om inhemsk film. Det stämmer inte.

Läs de stora dagstidningarnas filmrecensioner under de senaste åren och räkna antalet svenska filmer som fått hård kritik. Räkna de som fåtttvå stjärnor av fem, som beskrivits som misslyckade, som analyserats i termer av vad som gick fel. De finns. De publiceras.

Det är sant att det finns ett nätverk, att kritiker och filmskapare rör sig i överlappande cirklar, att vissa av oss känner regissörerna vi recenserar. Det är sant att det kräver aktiv ansträngning att hålla det kritiska perspektivet levande trots det.

Men att vi systematiskt håller inhemsk film om ryggen — nej. Det är en karikatyr.

Vad Krepper egentligen kräver

När Krepper läser kritiken noggrant handlar hans anklagelse till stor del om att vi inte tillräckligt högt bekräftar den berättelse han tror på: att den svenska filmen befinner sig i kris, att det är illa, att alla inblandade bör känna sig oroade.

Det är en legitim tes. Den kan diskuteras. Men det är inte filmkritikens uppgift att bekräfta filmskaparnas egna krisnarrativ. Det är heller inte vår uppgift att utforma vår kritik efter vad som bäst tjänar branschens intressen — oavsett om det intresset är “stöd oss” eller “kritisera oss hårdare”.

Vad filmkritik faktiskt är

Filmkritik är att sätta en film i kontext. Det är att bedöma vad den försöker göra och hur väl den lyckas. Det är att ge läsaren ett underlag för att besluta om de vill se filmen och ett ramverk för att förstå den om de gör det.

Det kräver inte att vi tar ställning till branschens tillstånd i varje recension. Det kräver inte att vi gör branschen i sig till föremål för vår kritik.

Det finns utrymme för längre essäer och analyser om svensk films tillstånd — och de skrivs. Men att fördöma all filmkritik för att inte ständigt repetera Kreppers tes är att blanda ihop de olika syften kritiken tjänar.

Om bransch och kritik

Det finns en sanning i vad Krepper säger om det inbyggda beroendet. Ja, kritiker behöver tillgång till filmer, till pressvisningar, till intervjuer. Den tillgången kan skapas beroende. Det är en verklig risk.

Men lösningen är inte att all kritik av inhemsk film ska vara negativ för att bevisa oberoende. Lösningen är att varje film bedöms på sina egna meriter, oavsett om bedömningen är positiv eller negativ.

Det är vad vi försöker göra. Det är vad god filmkritik innebär.

En ärligare debatt

Det finns verkliga problem med svensk film. Finansieringsstrukturen. Distributionen. Den internationella genomslagskraften. Det är ämnen värda att diskutera.

Men den diskussionen tjänar inte på att filmkritikerna utpekas som syndabockar. Den tjänar på att alla inblandade — producenter, finansiärer, distributörer, filmskapare och ja, kritiker — tittar på sin del av ekosystemet och frågar sig vad de kan göra bättre.

Inklusive skådespelarna.